Odlingslandskapet

Från 1600- till 2000-tal

1870-talskartan över Bankekinds Åkerbo härader – nu huvudkartan

”Lilla istiden”

( Linköpingbiskopens teckning ”Liemannen” är oslagbar. Finns Stiftsb)

Klimatet blev kallare i hela Europa efter mitten av 1200-talet. Nederbörden ökade och temperaturen sjönk. Det finns många exempel på svåra livsmedelskriser med hög dödlighet för villkoren för odlingar förbättrades varaktigt först in på 1700-talet. 1718 och 1723 var nog de sista mycket allvarliga krisåren.

Den s.k. Olsmässofloden 1649 drabbade t.ex, med synnerligen kraftiga regn som börjades 27 juli drabbade främst centrala delarna av Östergötland. Prosten Andreas Emundi i Fornåsa beskrev de dramatiska händelserna kring förstörda kvarnar, dammar, hus, gärdsgårdar m.m. Jorden blef så sjuk, at hon på trej år liten eller kernlös gröda och äring bära kunde. Mjölet räckte icke till; the, som åto blefvo icke mätta. Af then tunna och watnagtiga spis blef folket grådigt; omätteligt, swagt och sjukt af durclopp etc. , att många dödde af en slem och skröpelig sjukdom, som kallades starksjukan vilken befrämjades af bark, rötter, knopp agnaqr etc. Missväxtåren var som sagt många, men åren 1718 och 1723 var egentligen de sista riktigt allvarliga krisåren.

Karta ÖVER LANTMÄTARNAS UNDERSÖKNINGAR
I ÖSTERGÖTLAND Riksarkivet storskaliga kartor och ev Lundins kartskisser över Sverige under 1500-talet

I länderna Europa över sökte man på olika sätt bemästra problemen, så också i Sverige. Det Trettioåriga kriget hade just avslutats. Det är i det här sammanhanget vi skall se den kände lantmätaren Jean De Rogier som på 1650-talet hade uppdraget att utarbeta kartverk över gårdarna i länet, dock inte över kronogårdar och kyrkans jordar som ju myndigheterna hade kontroll över, och så förstås inte heller över ”gammal” adelsjord.

De svenska lantmätarna skapade nu ett världsunikt kartmaterial på omkring 12 000 gårdskartor samlade i www.riksarkivet.se/geometriska. De ger exakta uppgifter om gränser, odlingsformer, bebyggelse och annan verksamhet som inte direkt ligger inom byn -kvarnar, humlegårdar, fiskemöjligheter och uppgifter om möjligheter att utveckla driften. Vi ger bara fyra exempel från Bankekinds härad.

Linneberga – en ”bondby” (markeras på ovan nämnda häradskarta)
Karta – text antingen vid sidan eller ”undertext

Lantmäteriförordning utfärdad 1628

De fyra gårdarna är numrerade och markerade, var och en vanligen med mer än fem byggnader. Lantmätaren bedömer Linneberga på följande sätt: ”Byn har god åker och äng, tämligen skön utmark, gott mulbete, god lägenhet att sätta upp torpare på byns ägor utan någon skada. Inga fiskevatten, inga kvarnar, utsäde på hela byn.”
Gårdarna odlades i tvåsäde vilket innebär att halva gården låg i träda, vilket var nödvändigt om man odlade höstsådda grödor som råg. Och det var eftertraktad spannmål. Produktionen av stråfoder, hö, uppgick till 38 lass, eller 6,5 ton. Korntalet, skörden av spannmål låg på 4-5, det var givetvis lägre tal under dåliga skördeår. Antalet djur i de här trakterna var hade genomsnittligt följande tal: häst 1,51, oxe 0.82, ko 3,93, ungnöt 3,45, får 5,13, och svin 2,53.
Lantmätarna också skulle kommentera möjlig utveckling av gårdarna. Det gällde vattenfrågor, om möjligheter att bygga torp, om fiske och kvarn samt om man kunde odla humle. I Linneberga byggdes snart därefter ett par torp vid vägen mot Askeby.

Viskeryd – den upptrampade gården

I byn Viskeryd bara någon km från Linneberga var problemen större. Byn låg vid den gamla vägen in mot Linköping. Från Vårdsbergs kors gick den på de höglänta områdena söder om nuvarande väg. Byn hade dåliga utmarker och skogen var uthuggen, och än värre var att hårdvallsängarna ”mestadels var upptrampade av resenärer höst och vår”. Odlingsresultaten var därefter och här fanns varken kvarn eller fiskemöjligheter.

Lantmäterifördn 16

Hjälmsäter (Jelmesätter) – ensamgården

På Hjälmsäter i Örtomta socken gav inte oväntat odlingen lite lägre resultat. Lantmätaren ansåg att utmarken var ”god” så också mulbetet, men ängen bara var ”tämligen god” och timmerskogen till ”nödtorft”. De goda fiskevattnen i Hallebysjön nämndes särskilt.

Lantmäterf 16..

Bjärstad kvarn

Sammanfattning 1600-talets jordbruk

Jordbruket ses som på sina håll helt statiskt tiderna igenom, men vi ser också på 1500- och 1600-talen en tydlig strävan att förbättra odlingarna. Lantmätarnas rapporter berättar att spannmålsproducerande jord och äng var viktigast, men vi bör också nämna att man på 1600-talet sökte utveckla kompletterande näringar. Kvarnar, fiske och humleodlingar är tre exempel. Humleodlingarna fanns nästan bara inom vissa områden i landet och var sällsynta inom östra Östergötland.
Fiskemöjligheterna utreds, i Linneberga fanns inte några fiskevatten, men inom andra byar gav fisket stort utbyte.

Produktionen har, jämfört med den ovan visade från 1500-talet, ännu inte genomgått några stora förändringar. Spannmål var givetvis den viktigaste produkten som också gav de högsta skatterna och blev av allt större betydelse när städerna växte. Kvarnarna hade länge varit en del av jordbruket. Redan under klostertiden tillmättes kvarndriften stor betydelse. Den anses ha växt fram i samband med att trälarnas insatser blev av allt mindre betydelse inom jordbruket. Under 1600-talet infördes skatt på s.k. tullkvarnar, men inte på de små gårdsskvaltorna. Skatten bestod ända till 1825 då det i Östergötland, ”spannmålslänet” fanns inte mindre än 177 tullkvarnar och 109 frälsekvarnar. På främst 1840-talet kom en genomgripande utbyggnad och rationalisering av kvarndriften – av betydelse blev bara ”storkvarnarna” som med uppdämningar här och där åstadkom stora vattenproblem.

Vägnät och gästgiverier inom den aktuella bygden
Ett mer centraliserat statssystem kräver oftast förbättrade kommunikationer i olika former. Under Vasatiden utvecklades ridvägar till vagnvägar, det var bekvämare att åka än att ”färdas på hästebaken” var Gustav Vasas motiv att höghjuliga fordon bygga vägen Stegeborg och Vadstena.

Kaj Kjellströms kartor och bilder