Klostret och korstågen

Sigillstamp från påvens kollektor Marinus Fregeno som besökte Sverige 1460-1464.

Kvinnoklostren levde inte så isolerat som man ofta framställer det. De hade ekonomiskt och moraliskt stöd av fadersklostret, Askeby av abboten i Alvastra, men för Askeby i varje fall var biståndet från världsliga stormän och från Linköpingsbiskopen av större vikt. Vi har också ett tydligt exempel från Askeby som visar att klostret engagerade sig i storpolitiska frågor.

1100- och 1200-talens korståg till det Heliga landet har ju av flera skäl blivit mest omskrivna. Under 1300-talet kom de emellertid att bli en del av Europas politiska liv, i och med att olika program antogs för att sprida den romersk-katolska läran till alla delar av Europa samt för att möta turkisk expansion, i Spanien, i Preussen, i de baltiska länderna, och i Ryssland. Så gav t.ex. kung Magnus Eriksson 1346 sitt stöd i kampen mot ”Guds fiender, turkar eller ryssar” och sökte med att sända biskopen i Åbo abboten i Alvastra till Rom få fram en korstågsbulla.

Norden blev vartefter av allt större betydelse i missionsverksamheten i norra Europa. Ett enat Norden var en viktig part varför påven under 1400-talet sökte medla i de dansk-svensk-norska unionskonflikterna. Den turkiska expansionen i Medelhavsområdet ledde så fram till en av de stora kulturchockerna i europeisk historia – 1453 föll Konstantinopel. Nu blev det allvar. Den påvlige legaten markerade bland annat vid ett snabbinkallat möte i Regensburg 1454 att danskar, svenskar och norrmän levde i världens ände och bara med ”intresse av sig själva”. Nu fick det vara slut med det.

Vid sidan av de politiska förhandlingarna igångsattes på 1450-talet stora insamlingar i Norden. Ledaren för de nordiska kontakterna, Marinus de Fregeno, har identifierats genom att han råkade lämna, eller glömma, sin sigillstamp i Roma kloster. Han företog under flera år mycket omfattande insamlingar från allmänheten ofta med klostrens hjälp. Den 29 maj 1462 sände han ett avlatsbrev till abbedissan i Askeby Anna Jacobi med ett tack för stödet av försvaret mot turkarna, och återkom en månad senare med ett tack, inte bara till abbedissan själv, utan också till de 19 nunnorna för deras bidrag till försvaret av den katolska tron. Historikern Janus Möller Jensen ser i boken Denmark and the Crusades. 1400-1650.(s.102) breven som en av många bekräftelser på att klostren inte var isolerade utan engagerade i stora samhällsfrågor.