Urvalsprinciper

Den geometriska kartan från 1698 samt kyrkoherde Abraham Aschanius Rannsakningar från 1667 ger en tydlig bild av klosterområdets avgränsningar och bebyggelse. Ann-Charlott Feldts arkeologiska studie Klosterlämningar och boplatsspår beskriver tjocka lager av humusrika jordar i vad som kallas Klosterträdgård. En i augusti 2012 avslutad, men ej slutligt redovisad, arkeologisk utgrävning ger många nya intressanta exempel på verksamheten i klostret.

Vi har valt att avgränsa klosterområdet med ett plank av liggande timmer. Några rester av en mur har inte påträffats, inte ens vid den förhållandevis orörda gränsen i östra området, men timmerplank finns bevarade kring kloster i Litauen. Man kan diskutera om klostret i Askeby behövt något plank utom längs vägarna. En vallgrav kan ha räckt som gräns för andra ställen av området.

Några mer systematiska studier av bebyggelsen har inte företagits. Vid utgrävningen 2012 har emellertid grunden till ”portstugan” påträffats, men vi anar flera husgrunder. Kungsgården som låg i anslutning till klosterbyggnaderna har här markerats och försiktigtvis byggts i trä, fast det rimligtvis borde varit ett befäst stenhus  för att säkra kloster och handelsvägen som passerar från öster till väster. Vi antar att det fanns hus väster om klostret. I handlingar nämns  olika hantverkare t. ex. en vagnmakare.

Vi har fört en intressant diskussion om nunnekonventens placering inne i klosterkyrkor. Skäl talar för att nunnorna, i varje fall i äldre cistercienskloster, disponerade en läktare eller en övervåning i kyrkan. De satt inte i koret. Vilka förhållanden som rådde i Askeby tiden före 1370-talet vet vi inte. För tiden därefter finns inget som talar emot  uppfattningen att  kyrkans nyuppförda kor användes av nunnorna.

Pietàn har placerats på altaret vilket strider mot gamla cisterciensiska regler som säger att det ska var fritt från föremål – förutom kors och ljus. Traditionellt borde en Mariabild placeras på klosterkyrkans norra sida.  Andreas Lindblom som ledde 1950-talsrestaureringen  ansåg att den istället skulle placeras på altaret för att understryka cisterciensernas betoning av Mariakulten och Jesu lidande. Jan Svanberg ser heller inte några problem med pietàns placering eftersom skåpet som den står i tycks anpassat till altarmiljön. Dessutom var det på 1400-talet inte ovanligt att pryda altare.  Det bevarade  färgrika altarbrunet talar också för att koret var utsmyckat.

De murade nischerna i koret har diskuterats under lång tid. Den större nischen i högkoret kan ha varit sittplats och de tre övriga förvaringsskåp för liturgiska böcker och kärl. Längre ner i koret finns också nischer, där de större troligen har innehållit sidoaltare och de tolv mindre kanske kors.

Av ekonomiska skäl har byggnadskonstruktionen förenklats, till exempel har korskranken gjorts låga och täta istället för höga och genombrutna.

Vi utgår från att Askeby kloster var byggt enligt normalplanen för ett cisterciensiskt kloster. För rekonstruktionen har vi utgått från att det i klosterlängorna fanns samma stildrag som de som ännu kan ses i kyrkan.

Den gamla stenkyrkan var vitkalkad medan de röda tegelväggarna i den efter branden nybyggda klosterkyrkan och klosterlängorna var oputsade. Konstruktionen av kyrkans exteriör bygger i huvudsak på Erik Lundbergs bearbetningar  av Andreas Lindbloms uppmätningar av den tidigmedeltida kyrkan. Gunnar Redelius studie Kyrkobygge och kungamakt (1972) ändrar inte bilden. Ann Cathrine Bonniers och Jan Erikssons studie sammanfattar forskningen och tillför nya uppgifter om bl.a. träsyllarnas ålder i gårdskyrkan.

Takbeklädnaderna, var det spåntak eller tegeltak? Vi har här föreslagit tegeltak. Ann-Charlott Feldts undersökning Klosterlämningar och boplatsspår visar på fynd av kalkrikt taktegel.

Några större utgrävningar har inte företagits, men arkeologiska undersökningar under tiden 1946 till 2005 är sammanfattade av Annika Konsmar i Visualisering av Askeby kloster Rapport UV Öst 2005:68.  Klostrets äldre byggnadshistoria fram till ombyggnaden efter branden 1377 är oklar och kräver en mer omfattande arkeologisk undersökning. Men med hänsyn till kyrkogården låter den sig inte göras. Vi utgår från att det nya klostret byggdes på det gamla klostrets grund.

Radarundersökningar och provgrävningar har fastlagt klostergård,  korsgångar och en klosterbrunn. Murarna var som klosterkyrkan byggda i skalmursteknik med tegel. En skrivelse från abbedissan Anna slår fast att korsgångarna, troligen på direktiv från Bo Jonsson Grip, var byggda med välvda tak. Säkert rymde östra längan  kapitelsal, samtals- och arbetsrum samt abbedissans tjänsterum.

Uppgifterna om den södra längan är mer osäkra för att inte säga motstridiga. Men även här följer vi normalplanen. Längan innehöll normalt värmestuga, matsal och kök. Vi antar att värmestugan låg på nuvarande klockstapelns murar.  För vår bild av matsalen, refektoriet, som var ett av klostrets viktigaste rum, har vi utgått från Vadstenakloster.

SH