Vapensköldarna

Släkten Bielkes vapen broderat på altarbrunet.

Släkten Bondes vapen broderat på altarbrunet.

Släkten Brahes vapen broderat på altarbrunet.

Ett litet e broderat på altarbrunet.

Släkten Gäddas vapen broderat på altarbrunet.

Släkten Sparres vapen broderat på altarbrunet.

Sparre, Gädda, Bielke, Banér, Bonde, Brahe och en oidentifierad ätt har sina sköldmärken broderade på altarbrunet.

Det finns anledning att mycket kort kommentera viktiga händelser, som hände senare drabbade ovan nämnda släkter. De kom att på ett genomgripande sätt också kom att påverka förhållandena i Askeby.
Gustav Eriksson Vasa hade under en för honom kritisk period fått ett par månaders skydd hos familjen Bielke på Brokind. Som tack donerades till greven efter reformationen klostrets 29 gårdar i Askeby socken. Släkten hade ju genom sina donationer och gåvor till klostret haft viss anknytning till socknen. Gustav Vasas son Johan III hade för avsikt att, med hänvisning till behovet av fortsatt gästgiveri och social inrättning, återuppföra delar av klosterbyggnaderna, men planerna stoppades av hertig Karl.

Med hertigens maktövertagande inleddes en period med starkt växande motsättningar mellan honom och ovan nämnda ätter som efter en rad dramatiska händelser fick ett slut med Linköpings blodbad år 1600 då hertigen, i vad som betraktas som “en rättsskandal utan like”. Med stöd av speciellt sammansatt riksdag kunde hertigen Karl driva fram dödsdomar för Lars Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér. Domen verkställdes den 20 mars 1600.

Hertigen lät 1604 kröna sig till kung, Karl IX, i Norrköping för att markera att han nu behärskade hela Östergötland.
Gustav II Adolf sökte med stor generositet återupprätta förtroendet, inte minst med Banérarna som fick ledande roller inom riket.