Läsa och skriva

Kontakterna med främst den arabiska världen i Spanien kom med universiteten att leda till en intellektuell utveckling i Västeuropa på 1100-talet, främst i Paris och Bologna. Deras kulturform var reflektivt begrundande varvid man prövade teser i olika vetenskaper. Benedikt av Nursias klosterregel (529) kom att lägga grunden till medeltidens litteratur, musik, arkitektur, ja kultur överhuvudtaget. Den västerländska kyrkan fick till skillnad från den österländska en bildningsmässig prägel.

I klostren ägnade man sig, inte minst i cisterciensklostren, åt olika former av meditation. Nunnorna/munkarna skulle i tyst läsning på djupet fundera över de enskilda ordens innebörd. Också i arbetet med avskrifter gällde det för skribenten att fundera över innehållet, ge uttryck för kärlek till ordet genom att skriva så konstfullt som möjligt.

Det fanns ett mindre bibliotek som troligen rymdes i en boklåda i sakristian. Cistercienserna var nämligen inte några ”bokslukare”. Bernhard av Clairvaux framhöll att det var mer givande att studera Guds skapelse i naturen än att läsa böcker. Men en rad böcker som användes i olika gudstjänster fanns givetvis liksom Benedikt av Nursias Ordensregler från 500-talet och anvisningar av olika slag. En Linköpingskanik skänkte vid ett tillfälle läseböcker, vilket kanske inte väckte tacksamhetskänslor hos abbedissan. Främmande litteratur kunde störa den liturgiska ordningen.

Utgrävningar vid andra kloster, bl. a. Alvastra och Vreta, visar att man under medeltiden lärde sig skriva genom att öva på vaxöverdragna papper med en stylus, ett slags pinne, som penna. Näver användes vanligen som ”kladdpapper” och minneslappar.