Näringens mångfald

Olaus Magnus bild från skörd

Bild av Olaus Magnus

På 1570-talet hade gårdarna i genomsnitt 2-3 dragare - hästar eller oxar -, 2-3 kor, 2 ungdjur, 2-3 svin och 5 får. Smöret var länge efterfrågat ute i Europa och normalt producerades 2-3 lispund (20-25 kg)om året på en normalstor bondgård. Den var länge en viktig inom exporten främst till Tyskland, men spannmålsproduktionen räckte inte utan här fick man lita till importen.

Några exakta uppgifter om exporten finns inte, men vi vet att varor som exporterades från Kalmar kom från Linköpingstrakten, men Söderköping var den stora exportstaden. Ett år mot slutet av 1400-talet exporterades härifrån anmärkningsvärt många hästar samt smör, kött, talg, hudar ”i mängder” ,och så osmundjärn. Också spannmål exporterades främst under århundradets första hälft. Salt i olika former samt kläde var de viktigaste importvarorna. Men hur många invånare fanns det 1571 ute i socknarna. Jo, i Askeby bara122, i Örtomta 203, i Svinstad 271 och i Vårdsberg 244 och i Björsäter 230 invånare. Talen var högre i Söderköpingstrakten, i Mogata, Västra Husby och Drothem

I första hand kreatur
Djurhållning

Spannmål får inte missbrukas
jklint Joen Klints handskrift, på bordet ser vi fällkniv, trätallrik, en brännvinskanna och ett köttfat. Gustav Vasa utfärdade 1550 förbud om användande av spannmål vid framställningen av brännvin. Joen Klint, prästen som skrev mycket imponerande skrifter om kyrkan i tiden, vill visa att bestämmelser inte heller då följdes fullt ut.

Mönstergårdar

Åkerbos olika häradssigill
Haradsigill Åkerbos olika häradssigill illustrerar den agrartekniska utvecklingen

Myndighetspersoner som biskop Hans Brask och givetvis kungar som Gustav Vasa sökte öka produktionen av livsmedel, främst av spannmål eftersom klimatet var litet kärvare, särskilt mot slutet av 1500-talet och efter att inflyttningen till städerna började märkas. Spannmålsodlingen ökade faktiskt, ja, nådde tidvis 1200-talets produktionsnivå. Staten tog sin del i utvecklingsarbetet genom att bilda kungsgårdar, som visserligen främst avsedda för resenärer i kunglig tjänst men blev också odlingscentra. Därtill kom avelsgårdarna som hade med uppgiften att utveckla husdjursskötseln, de Askeby närmast liggande fanns i Norsholm, Åtvidaberg och Linköping.
Enligt biskop Hans Brask skulle också prästgårdarna vara förebilder för sockenbönderna. Och vi har inom vårt område flera exempel t.ex.i Vårdsberg där pastor Hans hade inte mindre än 17 nötkreatur, 16 får och 20 svin, således fyra till fem gånger fler djur än på en vanlig gård i socknen.

I järnbruken i norra Östergötland förbättrades jordbrukets redskap. Det kunde gälla järnharvar, järnvältar och lien vars användning kom att dröja en tid. Plogen anses vanligen vara det riktigt moderna redskapet. Redan 1520 berättar Hans Brask att den användes på vissa prästgårdar, och vi kan se att den blev ett allt vanligare under 1500-talet. Åkerbos häradssigill från 1571 skulle visa på den nya tiden inom jordbruket. Men vad hände? Jo, några årtionden senare ersattes den med årder. Det var ju det vanligaste redskapet i tvåsädesbruk!

Rika bönder?

Ägd koppar per socken 1571
Ägt silver per socken 1571

Man betalade skatt i koppar, tenn eller mässing. Silver var det nya, folk sparade vanligen silverföremål, främst silverskedar. Ett exempel – Riksföreståndaren Sten Sture som 1517 ville köpa oxar fick veta att det gällde att betala i silverskedar. Silver hade redan blivit den verkliga statussymbolen. En tysk resenär som 1586 rest genom Sverige berättar om ”silvermanin”. En bondefamilj utanför Nyköping bjöd på soppa, och då lade man fram en tung silversked. ”Jag måste berätta att det i Sverige är en vanlig sed, att om man kommer till en fattig bonde, har han dock silverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han också inte har någon bädd i huset”, skriver han.

Hur skall vi tolka uppgifterna i vår undersökning om tillgångarna på silver? Först skall nämnas att det i Älvsborgs lösen inte var fråga om att konfiskera allt silver, utan att betala skatt på silvermängder som översteg 10 lod (160.3g). Askeby låg ändå lägst av alla socknar, för här fanns bara en landbonde i Seländer, en Svennebybonde, som hade 10 beskattningsbara lod. Diagrammen visar också att landborna i Vårdsberg, Svinstad och Örtomta inte var så ”silvertäta” som Hammarkindsbönderna. Bara 20-30 procent av bönderna i Bankekinds härad ägde 10 lod och mera.
Vi ser helt andra tal i Hammarkinds socknar, främst i Söderköpingsområdet. I Mogata t.ex. silverskattade mellan 60-70 procent av landbönderna. Socknens sammanlagda silverskatt var här 51,5 lod, i Gårdeby var den 7 lod, i Vårdsberg 10 lod medan Askebyborna ju inte kunde betala någon silverskatt.