Byar, torp och herresäten

Exempel på säteri, Torpa socken

Sverige som under 1500-talet styrdes av enväldiga kungar var i första hand ett ”bondeland”. Vi kan först nu, med hjälp av skattetabeller och andra dokument få veta vad bönder och bybor arbetade med, och vad de levde av. Vi har studerat gårdarna som låg i bygderna mellan Linköping och handelsstaden Söderköping.

Vid 1571 års skatteskrivning, Älvsborgs lösen, förtecknades alla gårdar och torp. Och det är först nu vi får ett grepp om rikets omkring 25 000 gårdar. Vi har ju valt att studera socknarna vid, eller i närheten av den viktiga vägen Söderköping – Linköping. Här låg drygt 500 beskattade mantalsatta gårdar. Därtill kom alla mindre brukningsenheter som kallades torp.

Byarna i Östergötland hade vanligen fyra gårdar, men på 1600-talet växte många byar till sex gårdar. De nya fick ofta namnet Mellangård. Byarna var oftast byggda som radbyar, de låg vanligen längs en väg, eller som klungbyar som låg på kullar, ofta inramade av en väg. Naturen styrde givetvis formen på bytomten, men de enskilda gårdarnas många hus låg på en kvadratisk tomt. I östra Sverige blev så småningom en ny gårdsform vanligare. Den kallas götisk. Här hölls ”gårdsdelen”, stallar, ladugård, lador m.m. tydligt avgränsade från ”familjedelen” med bostadshus, matbod, tvättstuga m. m.

Gårdarnas brukare kallades landbönder och bar med utskrivna skatter och avgifter i huvudsak rikets kostnader. För att få bättre skattekontroll beslutade Gustav Vasa att bönderna skulle föra egna räkenskaper. Och här får vi veta en hel del om hur den enskilde bonden drev sin gård.

Sätesgårdar var avsedda för frälseätter och hade funnits under hela medeltiden. Kung Erik XIV sökte europeisera Sverige, så redan vid kröningen 1561 utfärdades bestämmelser om att ägare till sätesgårdar kunde få s.k. adelsprivilegier om de byggdes på ett ståndsmässigt sätt. De gav befrielse från skatt till kronan, ja efter tilläggsbestämmelser 1612 och 1644 tilläts de också att använda skatterna från landbönderna som bodde inom den s. k. frihetsmilen.

Kronan, kyrkan och adeln (frälset) ägde enligt landskapslagarna så gott som all jord. Men ägandeformen var oftast inte helt avgörande för den enskilde landbonden. Arrendevillkoren var nämligen till delar reglerade i landskapslagarna och i särskilda kungliga bestämmelser om t.ex. rytteri, fotsoldater, gruvor, vägar o.s.v. Frågorna om gårdsdrift och äganderätter är ytterst komplicerade inom svensk agrarhistoria, och jordreformerna kom sent. Gustaf III beslut äganderätter 1789 ändrade på ett genomgripande sätt förutsättningarna för landbönderna, främst för att de fick lagstiftad rätt att äga, köpa och sälja jord.